Att leva i mitt huvud
Det är lite av en gåta att vara mig. Jag ägnar alldeles för mycket tid åt att tänka och ALLDELES för mycket tid åt att oroa mig. Så har det nog alltid varit, och jag vet inte varför. Vad är det som gör en till den man är? Varför blev jag en grubblare? Ibland önskar man att man vore en sån person som bara lever, utan att tänka på konsekvenser och sånt, eller på hur det ska bli sen. Leva NU. Det måste jag lära mig.
Jag skulle också vilja tillägga att det är en jäkla tur att jag har min Frida Pettersson. Hon må bo i London, men tack vare skype kan hon guida mig rätt här i livet och lyssna på mitt oändliga klagande. Du är en klippa! Tänk att vi knappt träffats på säkert 4 år, men vi är fortfarande allra bästa kompisar.
Nej, positiva Joanna is back.
Frida och jag i London, 2007
Jag skulle också vilja tillägga att det är en jäkla tur att jag har min Frida Pettersson. Hon må bo i London, men tack vare skype kan hon guida mig rätt här i livet och lyssna på mitt oändliga klagande. Du är en klippa! Tänk att vi knappt träffats på säkert 4 år, men vi är fortfarande allra bästa kompisar.
Nej, positiva Joanna is back.
Frida och jag i London, 2007
Kommentarer
Postat av: Andréa
Sv: Tack :)
Mm, kan tänka mig att det känns konstigt.
Postat av: Joanna
Ja, det ät härligt med riktiga vänner, som dina Fridor. Ska bli kul att träffa Frida och hennes mamma i jul och att höra er två sjunga på julottan.
Kom du hem i stormen? Blir gratängen god?
Puss mamma
Postat av: Pappa
Att vara tillfreds och rofylld och den andra polen, oro och grubbel, är med på livets färd och tillhör människan, huvudsaken man inte ältar och fastnar.Sinnet kan man inte tvinga till något, resultatet blir oftast det motsatta...
...säger Buddha-pappa :-)
Trackback
